Hur ska man börja egentligen? Jag vet inte riktigt men jag kör på endå, jag vet inte om jag är ensam eller om någon kommer att känna igen sig.

Jag tror att en av mina absolut största svagheter är att jag tänker för mycket, vissa gånger kan det vara bra men oftast slutar det i katastrof för min del. När det kommer till killar så tänker jag, blir osäker & drar innan jag ens vet vem det är typ.

Jag tänker nästan alltid att killen ska lura mig eller något, det brukar dock ofta börja bra, tills jag tänker, analyserar och känner. Jag frågar mig allt för många gånger om det verkligen är rätt.

Jag tror i och för sig att det kan bero på en en sak som hände i femman, jag gillade en kille, sa det och vips så visste alla. Det tog lång tid innan jag ens vågade känna, jag ville inte tycka om någon, ville inte få ett till nej till & definitivt inte bli utskrattad igen.

Jag glömde dock det viktigaste, att det faktiskt inte var mitt fel, det var inte jag som hade sårat mig själv eller vad man ska säga.

Jag har kommit långt, nu vågar jag känna. Vågar visa känslor, men jag är inte "framme" än.

Dit jag vill komma med det här inlägget är att, det är inte fel att känna. Alla kommer någon gång att bli dissad, thats life, men gör inte som jag utan tänk på att det inte är värt att gråta över någon skitstövel som inte bryr sig, det finns andra som bryr sig och är värda att lägga energi på!

Det här är nog det mest personliga ni kommer att få läsa på bloggen. Big love/pernilla